Jag börjar känna att det inte är länge kvar nu. För det mesta ser jag framemot mitt år till 1000 och är verkligen jättepeppad och vill åka, men vissa dagar inser jag hur svårt det kommer bli och hur mycket jag kommer sakna alla. Vissa dagar är jag livrädd och undrar var i helvete jag har gett mig in på. Jag vet att jag kommer ha hemlängtan och ha saker som påminner mig om hemma hela tiden. Tänk om de går med skorna inomhus eller att toalettlåset vrids åt fel håll eller att dörrarna öppnas åt fel håll?

Det är såna löjliga saker som jag börjat tänka på. Jag vet ju att det inte kommer vara något problem med några av dessa saker, men jag tror att det är såna småsaker som får en få hemlängan. När saker inte är som de alltid varit de senaste 16 åren. Jag är mycket väl medveten om att saker kommer vara väldigt annorlunda och att jag kommer möta en massa kulturkrockar, men det är därför jag åker som utbytesstudent. För att leva ett helt annorlunda liv och stöta på nya utmaningar som stärker mig och uppleva andra saker. Jag kommer klara mig igenom mitt år, även om det kommer vara jobbigt och skitkul på samma gång, jag kommer att klara det här! Jag vet att det kommer att bli svårt, men jag hoppas och tror att många glada stunder kommer från de svåra stunderna. 

Jag kan knappt vänta tills jag ska åka samtidigt som jag vill få mer tid här hemma att förbereda mig och ta farväl till alla. Tiden bara swischar förbi och jag hinner inte med. Jag får ta vara på den lilla tid jag har kvar, nu är det snart en månad bara, jag åker ju i mitten av augusti!