Jag vill verkligen ha min placering nu! Jag tänker på det varje dag och väntar spänt på att jag ska få brev från YFU, mail eller att någon från min värdfamilj addar mig på Facebook. Det är det att jag vet inte riktigt hur jag kommer bli kontaktad om vilken placering jag fått. Jag har hört att de flesta har fått brev, men jag har även hört några som fått samtal från YFU, mail eller haft vännerförfrågningar från värdfamiljemedlemmar. Jag får hoppas att någon kontaktar mig snart iallafall!

Jag försöker förbereda mig på att jag kan hamna var som helst, men just nu har jag en konstig känsla av att jag kanske hamnar i Kansas eller Missouri. Men jag ska förbereda mig på en liten håla någonstans in the middle of nowhere, annars tror jag man lätt blir besviken.

Jag bara hoppas jag får min placering snart så jag kan boka flygbiljetter och köpa klart presenter till min värdfamilj, flygbiljetterna blir dyrare och dyrare och jag skulle gärna vilja veta hur min familj ser ut innan jag köper mer presenter :) 

Efter lägret, på måndagen, passade jag även på att skaffa mitt visum! Tiden var bokad klockan åtta på morgonen så det var bara att dra sig ut sängen klockan sex på morgonen! Tog mig till Ambassaden tillslut och var där kvart i åtta, alltså en kvart innan jag hade tiden och även en kvart innan de öppnar. När jag kom dit hade redan en lång kö börjat bildas och jag fick stå därute i ca. 45 minuter innan jag kom in! Medan jag väntade på min tur var det en kille som gick runt i kön kollade om man hade pass och DS-160 confirmation med sig, vilket jag såklart hade. När det väl blev min tur fick jag gå igenom en sorts säkerhetskontroll som ser ut exakt den som finns på flygplatserna! Man fick varken ha kamera, mobil, shoppingpåsar eller annat elektroniskt med sig. Jag hade bara en mapp med mina papper med mig.

När jag kom igenom kontrollen gick jag vidare in till entrén där jag kom in i en sorts väntsal. Där fick jag sätta mig ner och vänta. När jag suttit där ett tag kom jag fram till ett fönster (man flyttade hela tiden efter på stolarna så som en kö flyttar sig), där fick jag lämna alla mina papper. Efter det fick jag sätta mig ner igen och vänta på min tur. De ropade upp namn i tur och ordning hela tiden och vilket fönster man skulle gå till.

Efter ytterligare en timme ropade de äntligen upp mitt namn! Jag fick gå till en skiltrevlig kille som frågade frågor som var jag skulle hamna, vilka sporter jag ville prova på och vilka klasser jag skulle läsa. Han övertygade mig om att Alabama var den bästa staten efter North Dakota, där det visserilge bodde bara ungefär 4 människor, men jag kunde ju alltid bli kompis med kor tyckte han, haha. Han var hur skön som helst. Han övertalade mig även om att gå med i Debate Team, vilket han också skrev ner på baksidan av en lapp som jag fick tillbaka!


Hos honom fick jag även lämna fingertryck på alla fingrar, sedan var jag klar. Det så kallade "intervjun" tog ca. 2 minuter och är absolut inget att oroa sig för! För mig var det så att alla på Ambassaden pratade svenska utom sista killen som jag gav fingeravtryck hos, han var amerikanare.

Jag blev klar på ambassaden ungefär tio i tio, alltså tog mitt besök ungefär 2 timmar. Jag kan rekommendera alla som ska till Amerikanska Ambassaden att vara där i god tid, helst så tidigt som möjligt. Kommer man långt fram i kön kommer man fortare in och man blir fortare klar!

Jag är hemma nu och kollade när jag kollade brevlådan idag (tisdag) såg jag att jag hade ett paket att hämta ut från min närmaste bensinstation! Jag cyklade genast dit och såg att jag redan fått tillbaka mitt pass med visum i! De hade alltså varit väldigt snabba med att fixa allt! Det hade tagit knappt en dag eftersom jag var där i måndags. Visumet är ett inklistrat papper där det står VISA, United States OF America och sedan lite uppgifter som namn, passnummer, personnummer osv. Lägger inte ut visumet här av säkerhetsskäl, men det är alltså inget mer än ett inklistrat papper på en av sidorna i passet. Jag antar att de har fingeravtrycken i datorn som de kollar där borta, men är inte säker.

Det är väldigt skönt att allt är fixat nu iallafall, nu är det bara placeringen som fattas!

Nu har YFU lägret varit! Jag måste säga att det var roligare än vad jag trodde det skulle vara. Det var hur kul som helst att träffa andra utbytesstudenter som satt i exakt samma sits som en själv, jag är van vid att jag är annorlunda som åker som utbytesstudent, nu fanns det nästan 90 stycken att prata med! 62 skulle till USA och resten skulle till Sydamerika, Österrike, Tyskland, Frankrike, Kina och Thailand. Det var många som skulle till Japan också men dom var inte där eftersom utbytesåret i Japan börjar i maj.

På lägret fick vi prata om tankar och känslor man har som utbytesstudent så som hemlängtan, fördomar, funderingar, förväntningar osv. Det var bra med information och få en massa frågor besvarade. Vi gick ofta runt i grupper då vi fick disskutera olika senarion, vilket var roligt! Det kändes även bra att inte känna sig dum när någon frågade var jag skulle för att jag inte vet, det var bara att säga distrikt! I vanliga fall tycker folk det är jättekonstigt att jag inte fått placering när jag ska åka om ca. 2 måndader, nu var jag inte ensam om det! Jag har många nya vänner jag kommer hoppas kunna hålla kontakten med i USA!

Lägret var roligt, men samtidigt är det skönt att vara hemma. Det är ett läger som jag tycker alla utbytesstudenter borde åka på, det är hur nyttigt och roligt som helst att prata med andra i samma situation! Man kunde även ställa frågor till ledarna som alla hade varit utbytesstudenter själva. Man fick perpektiv på många funderingar och svar på många frågor. Bland annat rekommenderade de att man skulle fixa ett ICA-banken kort, vilket gör att det inte kostar att ta ut pengar i USA. Om man har ett vanligt VISA-kort kostar det ungefär 50kr varje gång man tar ut! Det ska jag definitivt skaffa!

Lägret var superkul och alla som inte var där missade något!

Här är en bild på alla utbytesstudenter som var på lägret

En fråga :D

Hur långt tid tog det innan YFU ringde om intervjutid med dig efter att du skickat in din ansökan?
Ärligt talat kom jag inte riktigt ihåg exakt hur lång tid det tog efter jag skickat in min ansökan tills att de ringde. Jag kom ihåg att det blev nåt fel, jag råkade anmäla mig till att bli värdfamilj istället för utbytesstudent och därför tog det längre tid för YFU att ta emot min ansökan. När jag väl skickat in ansökan har jag för mig att det inte alls tog lång tid innan de ringde, jag skulle tro det gick ungefär två veckor. :)

Ja! Kollade precis vädret för i helgen då lägret är och enligt yr.no ser det ut som om jag lämnar ett regnigt och kallt Umeå för Stockholm med sol och värme! Jag hade ljugit om jag sagt att vädret inte spelar någon roll när man är på läger, jag borde veta, jag jobbar på ett just nu ;) Det är faktiskt mycket roligare om det är bra väder så jag får hålla tummarna!

Umeå


Stockholm



Idag skulle jag fixa ett brev som Ambassaden skulle ha för att skicka tillbaka mitt pass i. Jag gick till posten och förklarade vad jag behövde, men tjejen i kassan sa att det inte gick och man måste göra si och så - fattade inte ett ord om vad hon pratade om. Enligt henne var man tvungen att skicka ner brevet till Stockholm eller nåt, man kunde inte få det i handen med ett "rekomenderat porto" som skulle kosta 65kr. Brevet ska dessutom vara självadresserat så förstår inte hur det skulle gå till... Aja, jag får försöka igen imorgon!

Snart är det dags för YFU-läger! Det kändes inte alls längesen jag räknade ut att det var 3 månader kvar - nu åker jag ner till Stockholm på torsdag! Jag hoppas det blir roligt!

En sak som jag funderat på är hur dålig jag kommer bli på svenska efter ett år därborta. Jag sätter redan in engelska meningar där det passar och pratar lite svengelska här och var, undra då hur det kommer blir efter ett år med amerikanare? Jag kommer förmodligen knappt kunna prata svenska!

Jag har även läst bloggar av dem som är i USA nu, och de flesta direktöversätter engelska till svenska. Jag antar att man tar igen svenskan så fort man kommer hem, men det är ändå skrämmade hur mycket modersmålet kan förändras. Det kanske inte är så konstigt i och för sig eftersom man är borta ett helt år och knappt pratar svenska, men ändå.

Haha, jag kommer nog inte göra samma misstag som den här tjejen efter ett år i USA iallafall ;)

En au-pair kom till USA och möttes på flygplatsen av sin värdfamilj. När de skulle åka hem till huset, som låg ett par timmars bilresa från flygplatsen, blev hon tillfrågad:

– Do you want to go to the rest room before we go?

Flickan, som minsann visste att "rest" betyder vila, svarade glatt:

– No, I can do it in the car.

Igår slog det mig att jag verkligen ska bort ett år. Ett år utan tryggheten, säkerheten och framförallt vännerna här hemma.

Igår var även sista dagen med min klass som faktiskt blev ganska underbar tillslut. I mitten av terminen tyckte jag det skulle kännnas skönt att börja i en ny klass när jag kommer hem, men nu skulle jag inte ha något emot att stanna i min klass! Även fast min klass nu fått starkare sammanhållning än någonsin är det sånt man får ta när man ska på utbytesår. Klassen kommer alltid finnas kvar och jag kan ju umgås med dem även fast de inte går i min klass, de finns ju på skolan!

Jag hoppas och tror det kommer vara värt det att åka iväg och ha the time of my life borta i USA!

Men jag kan inte förneka det - jag kommer att sakna alla.





Fråga gärna frågor, jag besvarar dem gärna!

Just nu händer det inte så mycket angående USA, så därför bloggar jag inte särskillt ofta just nu.

Däremot tänker jag på USA väldigt mycket. Häromdan drömde jag tex. att jag fått placering i Kansas! I min dröm hamnade jag i en jättesöt liten by som såg ut ungefär som Gotland! I min dröm gränsade även Kansas till Arizona, vilket jag blev superglad över eftersom min kompis ska till Arizona, då hade vi kunnat hälsa på varandra! Såklart så gränsar inte Kansas till Arizona i verkligheten, det var bara i min dröm..

Jag hoppas verkligen jag får min placering snart! Nu är det snart bara 2 månader kvar tills jag åker! Det ska bli så roligt, tänk vilka upplevelser jag kommer få! Samtidigt som jag är hur peppad som helst på att åka är jag såklart livrädd, men vem är ine det? Det kommer inte vara en dans på rosor hela tiden och det är jag fullt medveten om. Jag hoppas jag kommer få ett underbart år iallafall!