Dream Big

Det känns som att USA var en enda stor dröm. Här är allting precis som det var innan jag åkte. Det är som att tiden stått stilla. Visst, Umeå har några nya affärer här och var och staden har lagt på sig några byggnader, men annars är allting som vanligt. På ett sätt är jag glad att det är så, jag visste att det skulle vara så.

Eftersom jag har förändrats otroligt mycket på ett år trodde jag kanske att staden skulle ändrats också. De flesta jag pratat med ser inte att jag förändrats som person, visst jag kanske blivit mer öppen och min blyghet finns inte längre, men den största förändringen finns inuti mig. Jag har vuxit som person. Jag har tagit de svåraste besluten i mitt liv - helt på egen hand. Jag har funnit mig själv på många sätt.

Jag är även otroligt tacksam över att alla har varit så välkommnande när jag kom hem efter ett år i USA. Min familj som alltid finns där för mig, ni är underbara. Mina vänner som alltid står vid min sida, even after nine months apart, tusen tack, ni vet vilka ni är.

Jag kom ihåg när jag själv skulle åka iväg som utbytesstudent. I dessa tider väntade jag spänt på familj - faktum är att jag fick min familj i slutet av juni, alltså ungefär nu. Jag läste en massa bloggar och kunde på något sätt inte greppa att det snart var jag som skulle sitta där på andra sidan Atlanten i ett helt nytt land, i en helt ny familj, i en helt ny skola. Det gick liksom inte in i huvudet. Det var först när jag vinkade hej då till familjen på flygplatsen som det slog mig - jag skulle verkligen åka iväg.

Detta år blev inte alls som jag trodde. Det blev ännu bättre. Jag kan säga att det inte alls var en dans på rosor. Jag har aldrig varit så arg, gråtit så mycket eller haft så mycket känslor på samma gång i hela mitt liv som under mitt utbytesår. Men sammtidigt så har jag aldrig haft så roligt, skratta så mycket eller varit så lycklig som jag var under året i Colorado.

Det jag vill komma fram till är att jag vill uppmuntra alla, jag menar ALLA, att åka iväg som utbytesstudent. Det är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag trodde aldrig jag skulle uppleva så mycket som jag har gjort. Jag trodde aldrig jag skulle ändra min åsikt om så mycket som jag gjort. Och framför allt, jag trodde aldrig jag skulle möta så många underbara kompisar som jag gjort. Jag har gjort vänner för livet och jag har en annan stans på detta jordklot att kalla mitt andra hem. Alla ni som tror att ni inte klarar av det - det kommer ni göra!

What doesn't kill you make you stronger.

That is so weird

Det var några saker som jag hade vanor att göra som mina amerikanska vänner reagerade starkt på och som de tyckte var konstigt. Jag säger inte att allt detta är "äkta svenskt", vissa är kanske det, men det är också kanske vara mina personliga vanor. De tyckte det var konstigt att jag:

-Åt pannkakor till middag
-Hällde mjölken före flingorna
-Åt ketchup till spagetti och klöttfärssås
-Åt med kniv till ALLT
-Hade smör på mackan

Finns säkert fler saker, men det är de som jag kom på just nu :)


I miss you guys


Känslokaos

Går ej att beskriva hur det känns att komma hem forutom känslokaos. Hade fått en fråga om jag inte kunde ha frågestund och visst kan jag ha det. Fråga vad ni vill :)

FRÅGESTUND

Hemma

Är i Sverige igen. Att lämna USA var det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Lämna alla som jag älskar, lämna livet som jag levt i ett år och avsluta mitt år som utbytesstudent. Jag grät i princip ett dygn i sträck. Hade underbara vänner som följde med mig till flygplatsen klockan sju på morgonen för att vinka hej då. Grät på flygplatsen och tårarna slutade inte rinna förän flera timmar senare. Mannen som kollade mitt boardingpass i Aspen kollade på mig och sa: "Don't cry, it can't be that bad". Jag nickade och sa thank you men inom mig tänkte jag att jo, det kan visst kännas såhär dåligt.

Efter en otroligt jobbig hemresa med många timmar i ett flygplan kom jag äntligen hem. På flygplatsen i Umeå stog mig underbara familj med en skylt där det stog Välkommen hem My. Där stog hela familjen plus en av mina bästa kompisar och hennes pappa. Det var en underbar och konstig känsla att se alla igen. Min väskor kom fram och fick ta i med alla mina krafter för att lyfta ner dem från bandet, 23 kilo var för de två stora resväskor jag hade!

Väl hemma var det underligt. Jag la märke till saker som jag inte gjort förut. Som att regestreringsnummret på bilregistreringsskyltarna är väldligt stora jämfört med Colorados, lysknapparna släcks åt fel håll, handfaten är så låga, bilarna är så små, man äter middag på bestämda tider, luften är väldigt fuktig och texten som översätter engelska program är bara irriterande eftersom de översätter fel.

Även fast det var mycket som var annorlunda var ändå mycket precis som jag lämnade det. Det känns skönt att vara hemma, men det känns konstigt att allt står kvar precis som man lämnade det. Jag har utvecklats så otroligt som person så det känns som att allt ska vara så annorlunda. Det känns nästan som att jag vuxit ur staden jag lämnade för ett år sen. Jag kan knappt tro att jag är hemma. Det känns så himla overkligt. Min hjärna är fortfarande i USA och jag tänker fortfarande på engelska. Men detta ska nog gå bra, jag behöver bara tid.

Fått lite frågor också. Några frågade hur det kommer bli mellan mig och min pojkvän. Det var såklart svårast att lämna honom och jag saknar honom så enormt och tänker på honom varje sekund. Vi ska iallafall stanna tillsammans och han ska försöka komma och hälsa på i slutet av denna sommar =D


I love you

RSS 2.0