Irreplaceble
Oh My Fucking God.
Jag kan inte fatta det. Jag har sett Tokio Hotel. Live. Livs levande. JAG HAR SETT TOKIO HOTEL! Okej, andas. Jag kan börja från början kanske...
Det började med att jag och en kompis flög ner till Stockholm, allt gick bra och det var spännande och kul att flyga själv utan föräldrar. Allting gick som på räls och vi timade in alla bussar perfekt och tunnelbanan gick lätt som en plätt, det var ju bara att läsa skyltarna! Sedan fick vi lite problem när vi skulle hitta till varndrarhemmet vi skulle bo på, men när vi frågat runt lite hittade vi till slut. Vi stannade och värmde oss lite där innan vi började åka till globen för att köa. Det var lätt att hitta dit och vi köpte även med oss lite mat vi kunde äta i kön. När vi kom fram blev jag lite chockad över att Globen var så stor, det var som en enorm boll på nära håll, det var riktigt häftigt. När vi kom till själva kön insåg vi att vi inte var de första direkt (det fanns fans om köat en vecka, dock inte ute hela tiden men det fanns de som suttit där hela dagen) utan det var en lång kö som ringlade sig en bra bit. Det var bara att gilla läget och jag och Emelie bunkrade upp oss i kön med filtar för att inte frysa.
Det hjälpte inte mycket kan jag säga. Även fast det "bara" var -5 grader där nere i Stockholm blåste det isande kallt och på köpet snöade det. Det dröjde inte länge förän tår och fingrar började bli ordentligt kalla och man började frysa rejält. Vi hade sån tur att vi fick snälla människor bakom oss att hålla vår plats medan vi gick in för att äta och värma oss. Sedan var det bara att sätta sig igen. Jag kan inte komma ihåg när jag frös så mycket sist, och värre blir det. När vi hade köat i två och en halv timme reste sig plötsligt alla upp och började rusa mot ingången. Jag som stog på andra sidan väggen såg inte ingången men förstog att de hade börjat släppa in folk i arenan. Folk pressade och man ramlade nästan över alla filtar och annat skräp som fans slängt i bråskan.
När vi väl stog upp gick kön i myrsteg framåt. Jag trodde de hade börjat släppa in de som stog längst fram, men insåg sen, när de hela tiden skrek åt oss att backa, att de inte alls hade börjat släppa in utan att alla bara ställt sig upp och att de som stog längts fram blev pressade mot stängslet av alla som tryckte på och ville in. Vi fick stå och frysa i över en timme innan kön började röra på sig igen och vi fick ingen som helst information om vad som hände längst fram och jag och många andra blev förbannade, irriterade och undrade varför de inte släppte in oss, vad som var problemet. Tillslut började de släppa in oss och då gick det fort. På någon minut var vi inne i arenan och slängde kläderna i ett hörn och sprang in. Scenen var uppbyggd så att först fanns själva scenen och en catwalk. Några meter bak fanns det ett stängsel som begränsade ståplatserna. Det fanns alltså två sektioner med ståplatser. Först stog vi lite längre bak i den första sektionen och tyckte vi såg hur bra som helst. Sedan såg vi hur de började släppa in mer folk in i den första sektionen närmast scenen och efter ett tag provade vi att ställa oss där vi med och vi kom in! Vi stog nu 2 meter från toppen av scenen(catwalken)! Jag och Emelie bara kollade på varandra och fattade inte för vårt liv hur vi kunde få så otroligt bra platser! Vi såg perfekt och det var inte alls mycket folk bakom oss så det blev knappt något tryck alls. Även fast det var få som knuffades var det svårt att få bra bilder, så jag filmade mycket, men några bra bilder lyckades jag knäppa! Ska försöka ladda upp några videosar sen också, men de är mer pinsamma eftersom man hör mig sjunga, väldigt falskt ska jag tillägga också eftersom jag hade öronproppar och var väldigt inne i stunden...
Nu till själva konserten. Den var helt underbar. När de släppte skynket som hängde för scenen och bandmedlemmarna blev synliga fattade jag inte först. De stog där, livs levande. Personer som jag bara sett på bilder och på filmer stog nu, knappt 10 meter ifrån mig, på riktigt. De finns. Det var en helt otrolig känsla. Jag kunde inte tro det var sant. Jag som varit orolig att jag inte kunde sjunga med i alla låtar innan, men när det väl gällde kunde jag vartenda ord i varenda låt de spelade. Varför var jag orolig för? Jag har hört deras låtar så många gånger att det sitter i ryggmärgen. Jag tror jag aldrig skrikit och sjungit så högt i hela mitt liv. Jag skrek oavbrutet när jag inte sjöng (skrek väldigt falskt) och försökte sammtidigt ta några bilder och filma. Tyvärr var bandet inte ute på catwalken så ofta, men när de väl var det var det helt otroligt. De stog bara någon meter från mig och man kunde se varje rörelse de tog.
Efter vad som kändes som en kvart kom bandet ut på catwalken och det började spruta svart och rödvit konfetti över vi som stog närmast scenen. Det var så häftigt, men samtidigt blev jag ledsen över att det tog slut så fort, allting hade hänt så snabbt och jag förstår fortfarande inte att det har hänt på riktigt. Gustav (trummisen) kom fram i slutet och hällde vatten över vi som stog närmast scenen, alla andra hade kastat åt sidorna, men han kastade precis där vi stog! Jag fick vatten över mig men det var bara härligt, det var väldigt varmt mitt i folkmassan. I slutet gjorde Gustav "The Hola" (?), vilket är när han höjer händerna i luften och så gör publiken samma sak. Nästan som vågen, fast snabbare och samtidigt. När konserten var slut fick vi ganska snabbt tag i en taxi som tog oss tillbaka till vandrarhemmet. Vi gick och la oss direkt, vi var helt slut.
Nästa dag tog vi oss in till stan och drottninggatan för shopping! Vi gick där från 10 till 6 och det hann bli en och annan shoppingpåse... 5 närmare bestämmt. Det låter inte mycket, men om man räknar ihop alla plagg och sedan kostnaden (som jag inte vågat tittat på än) blir det en hel del. Flyget hem gick super och nu sitter jag hemma och kollar på alla bilder och videor jag tagit och drömmer mig tillbaka. Jag kan knappt prata för jag är så hes och jag är grymt trött, men jag vill inte gå och lägga mig. Snart kommer jag nog inse vad jag varit med om och då kommer nog alla känslor. På riktigt.
Jag bjuder på de bästa bilderna jag lyckades fånga med min digitalkamera, ska kanske lägga upp någon video sedan så ni inser hur hög ljudnivå det var på konserten (tur att jag hade öronproppar!)
(Mest bilder på Tom såklart (A))
Här bodde vi
Jag väntar på tunnelbanan
Shopping!!
Jag kan inte fatta det. Jag har sett Tokio Hotel. Live. Livs levande. JAG HAR SETT TOKIO HOTEL! Okej, andas. Jag kan börja från början kanske...
Det började med att jag och en kompis flög ner till Stockholm, allt gick bra och det var spännande och kul att flyga själv utan föräldrar. Allting gick som på räls och vi timade in alla bussar perfekt och tunnelbanan gick lätt som en plätt, det var ju bara att läsa skyltarna! Sedan fick vi lite problem när vi skulle hitta till varndrarhemmet vi skulle bo på, men när vi frågat runt lite hittade vi till slut. Vi stannade och värmde oss lite där innan vi började åka till globen för att köa. Det var lätt att hitta dit och vi köpte även med oss lite mat vi kunde äta i kön. När vi kom fram blev jag lite chockad över att Globen var så stor, det var som en enorm boll på nära håll, det var riktigt häftigt. När vi kom till själva kön insåg vi att vi inte var de första direkt (det fanns fans om köat en vecka, dock inte ute hela tiden men det fanns de som suttit där hela dagen) utan det var en lång kö som ringlade sig en bra bit. Det var bara att gilla läget och jag och Emelie bunkrade upp oss i kön med filtar för att inte frysa.
Det hjälpte inte mycket kan jag säga. Även fast det "bara" var -5 grader där nere i Stockholm blåste det isande kallt och på köpet snöade det. Det dröjde inte länge förän tår och fingrar började bli ordentligt kalla och man började frysa rejält. Vi hade sån tur att vi fick snälla människor bakom oss att hålla vår plats medan vi gick in för att äta och värma oss. Sedan var det bara att sätta sig igen. Jag kan inte komma ihåg när jag frös så mycket sist, och värre blir det. När vi hade köat i två och en halv timme reste sig plötsligt alla upp och började rusa mot ingången. Jag som stog på andra sidan väggen såg inte ingången men förstog att de hade börjat släppa in folk i arenan. Folk pressade och man ramlade nästan över alla filtar och annat skräp som fans slängt i bråskan.
När vi väl stog upp gick kön i myrsteg framåt. Jag trodde de hade börjat släppa in de som stog längst fram, men insåg sen, när de hela tiden skrek åt oss att backa, att de inte alls hade börjat släppa in utan att alla bara ställt sig upp och att de som stog längts fram blev pressade mot stängslet av alla som tryckte på och ville in. Vi fick stå och frysa i över en timme innan kön började röra på sig igen och vi fick ingen som helst information om vad som hände längst fram och jag och många andra blev förbannade, irriterade och undrade varför de inte släppte in oss, vad som var problemet. Tillslut började de släppa in oss och då gick det fort. På någon minut var vi inne i arenan och slängde kläderna i ett hörn och sprang in. Scenen var uppbyggd så att först fanns själva scenen och en catwalk. Några meter bak fanns det ett stängsel som begränsade ståplatserna. Det fanns alltså två sektioner med ståplatser. Först stog vi lite längre bak i den första sektionen och tyckte vi såg hur bra som helst. Sedan såg vi hur de började släppa in mer folk in i den första sektionen närmast scenen och efter ett tag provade vi att ställa oss där vi med och vi kom in! Vi stog nu 2 meter från toppen av scenen(catwalken)! Jag och Emelie bara kollade på varandra och fattade inte för vårt liv hur vi kunde få så otroligt bra platser! Vi såg perfekt och det var inte alls mycket folk bakom oss så det blev knappt något tryck alls. Även fast det var få som knuffades var det svårt att få bra bilder, så jag filmade mycket, men några bra bilder lyckades jag knäppa! Ska försöka ladda upp några videosar sen också, men de är mer pinsamma eftersom man hör mig sjunga, väldigt falskt ska jag tillägga också eftersom jag hade öronproppar och var väldigt inne i stunden...
Nu till själva konserten. Den var helt underbar. När de släppte skynket som hängde för scenen och bandmedlemmarna blev synliga fattade jag inte först. De stog där, livs levande. Personer som jag bara sett på bilder och på filmer stog nu, knappt 10 meter ifrån mig, på riktigt. De finns. Det var en helt otrolig känsla. Jag kunde inte tro det var sant. Jag som varit orolig att jag inte kunde sjunga med i alla låtar innan, men när det väl gällde kunde jag vartenda ord i varenda låt de spelade. Varför var jag orolig för? Jag har hört deras låtar så många gånger att det sitter i ryggmärgen. Jag tror jag aldrig skrikit och sjungit så högt i hela mitt liv. Jag skrek oavbrutet när jag inte sjöng (skrek väldigt falskt) och försökte sammtidigt ta några bilder och filma. Tyvärr var bandet inte ute på catwalken så ofta, men när de väl var det var det helt otroligt. De stog bara någon meter från mig och man kunde se varje rörelse de tog.
Efter vad som kändes som en kvart kom bandet ut på catwalken och det började spruta svart och rödvit konfetti över vi som stog närmast scenen. Det var så häftigt, men samtidigt blev jag ledsen över att det tog slut så fort, allting hade hänt så snabbt och jag förstår fortfarande inte att det har hänt på riktigt. Gustav (trummisen) kom fram i slutet och hällde vatten över vi som stog närmast scenen, alla andra hade kastat åt sidorna, men han kastade precis där vi stog! Jag fick vatten över mig men det var bara härligt, det var väldigt varmt mitt i folkmassan. I slutet gjorde Gustav "The Hola" (?), vilket är när han höjer händerna i luften och så gör publiken samma sak. Nästan som vågen, fast snabbare och samtidigt. När konserten var slut fick vi ganska snabbt tag i en taxi som tog oss tillbaka till vandrarhemmet. Vi gick och la oss direkt, vi var helt slut.
Nästa dag tog vi oss in till stan och drottninggatan för shopping! Vi gick där från 10 till 6 och det hann bli en och annan shoppingpåse... 5 närmare bestämmt. Det låter inte mycket, men om man räknar ihop alla plagg och sedan kostnaden (som jag inte vågat tittat på än) blir det en hel del. Flyget hem gick super och nu sitter jag hemma och kollar på alla bilder och videor jag tagit och drömmer mig tillbaka. Jag kan knappt prata för jag är så hes och jag är grymt trött, men jag vill inte gå och lägga mig. Snart kommer jag nog inse vad jag varit med om och då kommer nog alla känslor. På riktigt.
Jag bjuder på de bästa bilderna jag lyckades fånga med min digitalkamera, ska kanske lägga upp någon video sedan så ni inser hur hög ljudnivå det var på konserten (tur att jag hade öronproppar!)
(Mest bilder på Tom såklart (A))
Här bodde vi
Jag väntar på tunnelbanan
Shopping!!
Kommentarer
Postat av: alice
Åh, va glad jag blir att du hade det bra!!!
Vi måste ses också, lovet kanske?:)
Trackback
